Pytt i Panna

I en hemsida till en japansk TV-bolag skriver en redaktör:

Det finns människor som säger att jobbet är typ hobby. Jag ger aldrig upp inför sådana människor. Jag arbetar ju för familjens skull. Jag ska resultera absolut bättre än dem typer som jobbar bara för sin nöjes skull.

Efter det att jag läste texten funderade jag i ett tag. Vad är det för någonting som jag sysslar med just nu. Varför pluggar jag här i Sverige. Är det bara så att jag älskar Norden? Bara det? Nej, det duger inte som anledning. Inte längre. Jag har ingen familj som jag måste försörja eller jobba för. Jag vill inte heller sköta min affär för någon annans skull. Så är jag här för min egen skull. Men vad är "min egen skull" som nu innebär.

Jag började läsa svenska eftersom jag helt enkelt tyckte om Norden. Och jag har läst flera år fast jag aldrig visste om min kunskap kan bli yrke. Om jag förtsätter det som hobby så är det en hobby, det är klart. Men jag har gått för långt. För långt att ta sig tillbaka. Nu måste affärden förvandlas till någonting högre. Vad kan jag annars ge denna tid för betydelse, den tid som sträcker i sju år.

Min drivkraft är inte kärlek för Norden. Jag måste ju leva överhuvudtaget. Och jag måste klara alla möjliga verkligheter. Det känns verkligen obehagligt att bli nedslagen av dem och jag tål det inte. Men jag har en kamrat som kämpar tillsammans, nämligen Sverige.
Därför är jag här.

Nu måste allt som jag fått i det här landet riktas mot en enda punkt. Jag måste aktualisera något riktigt. Jag ger aldrig upp.