« november 2004 | Main | januari 2005 »

onsdag, december 29, 2004

AI

I Real Life Tensa presenterades ett roligt webbprogram hos Enköpings kommuns hemsida. Det är så att säga samma slags program som Office Assistant (den där delfinen som alltid stör oss när vi använder Word eller Exel), tror jag. Jag lekte med programmet eftersom svaret som det ger mig alltid är lite lustigt.

Typ:



Asch, välprogrammerad.

P.S... Efter det att han svarade "Jag förstod inte din fråga" frågade jag en gång "vadå, är det så att jag är utlänning?". Vad som han svarade får ni testa själv:P

| | Comments (4) | TrackBack (0)

onsdag, december 22, 2004

Karta över Reykjavík centrum

Det var mysigt att bo i Reykjavík i en vecka. Men tiden gick fort ändå och jag hann inte så mycket. Inte alls hann jag att pröva alla märke av isländska öl, och det betyder att jag måste resa dit igen.

Allt jag gjorde där är sammanfattningsvis:
- fika
- dricka öl och brännvin
- kolla antikvariater
- kolla bokaffär
- köpa CD och DVD
- prova isländsk mat
- träffa kompisar
- hänga med personalerna och andra resenär i vandrarhemmet
- promenera

Ja det var toppen. Jag hade det jätteroligt.
Och här lägger jag upp en enkel karta över Reykjavík med några platser som jag gillar.

rejkm_svKlicka bilden för att förstora:)

| | Comments (0) | TrackBack (1)

söndag, december 19, 2004

Älskar du surströmming?

hakarl
Jag menade ingenting illa när jag öppnade påsen medan det japanska par som pluggat i Storbritanien lagade mat i köket i Reykjavíks vandrarhem. De var snälla och bjöd mig soppa till middags. Soppan var gott och när vi åt var det inte farligt heller.

På påsen stod "HÁKARL".

Jag var då tokintresserad av denna isländska traditionella mat. Hákarl är så att säga typ jäst hajkött. När jag öppnade den luktade det lite ammoniak, men lukten var inte så stark.

Inte i början.

Jag tog en bit och tuggade. Det smakade nästan ingenting. Men sedan kände jag något obehaglig bäskhet och en aning äckel. Det gick att svälja men eftersmaken var någonting som gör människa ledsen. Eller besviken på alla existens. Det japanska paret kom till Island den första gången och det var det första nordiska landet som de upplev. När jag frågade dem om de ville prova den traditionella födan från det land som har Nordens äldsta språk glimtade det till i deras ögon och de sa "ja, gärna!" såglatt. Och här måste jag påminna er att det inte var meningen. Jag tyckte det var bra att unga människor skulle få spännande upplevelser. De tog var sin bit av hákarl och tuggade.

Pojken tålde inte och sprang till soptunna. Och det var då som lukten började kännas allt starkare.
Nu kände alla lukten som blossade ur påsen och fyllde köket. En tysk backpacker kom till köket och undrade vad det var. Jag förklarade. Hon var som de flesta "Wonderfogel" mycket nyfiken och ville prova en. Jag gav henne en bit och hon tuggade. Sen sprang hon iväg.

En amerikansk kille såg allt och viskade någonting med sin kompis. Sen sa han: I'm temper to try it!

Jag gav honom en bit och han tog den. Jag tyckte synd om honom när jag såg honom tugga. Han som var temper to try it led nu av hajens underliga smak och lukt. Men till sist svalde han utan att ta vatten. Han fick 5 dollar av sin kompis.
Hm.

Nu hade lukten blivit tämligen stark och jag fick göra någonting åt situationen. Jag packade den öppnade påsen med flera plastpåsar, band den fast och grävde djupt i soptunnan. Det tog ett dygn att lukten togs bort.

| | Comments (2) | TrackBack (0)

lördag, december 18, 2004

Sluta röka, annars...

rd
Köpte i en kiosk i Reykjavik.

| | Comments (4) | TrackBack (0)

lördag, december 04, 2004

Lodrät

En dag läste jag en blogg på japanska. Där skrev författaren någonting överdrivet och ganska hänsynslöst angående ett brottsoffer. Denna entry väckte diskussion och kommentärsdelen var fyllt av argument mot honom eller henne. Och där hittade jag en intressant kommentär.
Den som kommenterade skrev ungefär så här:

------------------------------------------------------------------

Din åsikt är jag tyvärr svårt att hålla med. Vad du skrev är inte
riktigt skulle jag vilja säga. Varför du tänker så är kanske därför att du
aldrig har upplevt sådana hemska saker.

Å, ursäkta mig om jag gått för långt. Men jag vill bara säga att
ta hand om barn är inte så lätt som du tror...

Hur du än tycker brukar offret vara det svårt för verkligheten under
en sådan situation. Och vid nödfall är det nästan inget val,
lättare sagt, man hinner inte tänka. Denna stakkars mamma
visste defenitivt inte hur hon skulle rädda barnet, inser jag. Det var
en förfärlig händelse och man kan inte förebrå den mamma som inte
tålde situationen. Hon är ju också människa. Det är klart att baksmäll
efter händelsen drabbar henne. Hon måste räddas hon också.

Du har rätt att uttrycka dig själv som du vill här på internet. Men
i detta fall är det bäst att du tar lite hänsyn till offret. Det är inte
någon förebråelse, utan mitt råd till dig skulle jag vilja säga.

Jag själv har två barn. Jag försöker visserligen alltid hålla koll på dem
även om jag har mycket att göra. Men om jag stötar på brott plötsligt
vet jag inte om jag kan bete mig lugnt. Jo jag vill rädda barnen
eftersom jag älskar dem. Men ibland är verkligheten svårare. Så, var
lugnt, och fundera tllräckligt innan du skriver, är du snäll.

------------------------------------------------------------------

Den här tekniken heter "lodrätskrift". Det är i och för sig ingenting annat än personanfall och inte trevligt alls, men på ett sätt snyggt gjort, eller hur? Jag vet inte om det finns en sådan metod på internet i Sverige, men i Japan gör man så ibland, om man vill vara lite otrevlig:P

| | Comments (0) | TrackBack (0)

fredag, december 03, 2004

Det byter färger

Det här är en bloggskin till en japansk bloggserver.

Designern heter "Artless".

| | Comments (0) | TrackBack (0)

Därför är jag här.

I en hemsida till en japansk TV-bolag skriver en redaktör:

Det finns människor som säger att jobbet är typ hobby. Jag ger aldrig upp inför sådana människor. Jag arbetar ju för familjens skull. Jag ska resultera absolut bättre än dem typer som jobbar bara för sin nöjes skull.

Efter det att jag läste texten funderade jag i ett tag. Vad är det för någonting som jag sysslar med just nu. Varför pluggar jag här i Sverige. Är det bara så att jag älskar Norden? Bara det? Nej, det duger inte som anledning. Inte längre. Jag har ingen familj som jag måste försörja eller jobba för. Jag vill inte heller sköta min affär för någon annans skull. Så är jag här för min egen skull. Men vad är "min egen skull" som nu innebär.

Jag började läsa svenska eftersom jag helt enkelt tyckte om Norden. Och jag har läst flera år fast jag aldrig visste om min kunskap kan bli yrke. Om jag förtsätter det som hobby så är det en hobby, det är klart. Men jag har gått för långt. För långt att ta sig tillbaka. Nu måste affärden förvandlas till någonting högre. Vad kan jag annars ge denna tid för betydelse, den tid som sträcker i sju år.

Min drivkraft är inte kärlek för Norden. Jag måste ju leva överhuvudtaget. Och jag måste klara alla möjliga verkligheter. Det känns verkligen obehagligt att bli nedslagen av dem och jag tål det inte. Men jag har en kamrat som kämpar tillsammans, nämligen Sverige.
Därför är jag här.

Nu måste allt som jag fått i det här landet riktas mot en enda punkt. Jag måste aktualisera något riktigt. Jag ger aldrig upp.

| | Comments (0) | TrackBack (0)

« november 2004 | Main | januari 2005 »