Pytt i Panna

Det är ganska många som är tagen av gamla fina grejer. I alla fall i Japan. Går man i loppmarknad så ser man tjejer som skriker Kawaiiii! (betyder ungefär "gullig") med skräp i handen. Så är loppisar verkligen berömd här.

Gamla fina grejer betyder förresten inte de begagnade. Man säger t ex gasriskokare är finare än moderna elektriska autoriskokare (och gas är egentligen godare). Analogklocka är snyggare än digitalklocka men digitalklocka i 80-talets formgivning är undantag. Och varför väljer man inte en moped med trampor hellre än en modern skoter. Jo, man får väl köpa PIAGGIO. Inte YAMAHA. Inte HONDA heller. Det är ciao och bravo som är toppen. Och jag köpte bravo.

Det var någon som sa att det är bara smågli som vill ha moped. Men här är Japan. För att köra moped måste man tenteras för att få körkort. Och dess hastighetsgräns som är högst 30km/h kräver en mogen tålamod: man måste förlåta alla möjliga höghastighetsfordon såsom lastbilar, taxi och stadsbussar som går om mopeden på något trakasserande sätt. Barn klarar absolut inte detta stressande läge. Man kan alltså säga att det bara är de vuxna som kör moped. Alla mina mopedkompisar påstår likadant. Inte jag bara.

Livet med moped är verkligen kul. Men ändå hade jag funderat jämt hur jag kan göra mopedåkning mer nöjsam och så fick jag svaret äntligen. Alltså: man behöver musik. Det var en lysande idé att köra med MP3-spelare och hörluror, fast jag stoppades av omgivningarna.

På tal om musik, grammofon är också fin. Jag tycker avspelning med grammofon låter mycket skönt. Det är också teolistiskt möjligt att lyssna på LP-skivor när man kör moped eftersom idag finns det bärbar LP-spelare fast jag har aldrig testat.

I alla fall är det inte någon grej att rekommendera.