Pytt i Panna

Andelen svenskatalande japaner som presenterats Hassan av sina svenska vänner är nästan 100 % antar jag. Det betyder att nästan alla svenska ungdomar får sina vänner från främmande länder lyssna Hassan. Jag känner ganska många som en gång bott i Sverige och pluggat där, och om jag frågar om Hassan så svarar man typ: Jaha, du menar väl den gubbe som pratar i telefonen?

Själv tycker jag att Hassan är roligt trots att jag inte kan svenska humor så mycket. Jonas Gardell känner jag till t ex men det är Hassan som jag har hört talas om mycket väl. Och det är självklart att jag kom på att köpa Hassans CD på nätet från Japan. Det dröjde inte alls innan jag hittade hans CD på www.ginza.se.

Jag kollade några sticken och Live at Budokan låter egentligen mycket intressant. Budokan är en stor gymphall i Tokyo som byggdes för Budo-sports men den används också för musiklive. Men är han så världsberömd att ha Live i Japan? Då måste jag skämmas för att jag aldrig hade koll på den stora svensken innan jag kom till Sverige:$

Jag tänkte köpa en av hans CD:er just nu men det finns ju rätt många alternativ, och jag kan förresten inte brstämma. Är det kanske några snälla barn som kan ange ett par rekommendation för mig?
hehehe:$

I den här hergen är jag hemma i Tokyo. Jag tog snabbtåg från Osaka och när jag var framme vid Tokyo-station var klockan 12 i midnatt. Det gick att åka hem men jag fick ta det sista pendeltåget. Tåget var fullpackat av företagsarbetare som tagit öl efter jobbet och studenter som varit på fredagsfest. Efter att Jag stigit på stod jag vid dörren och kände att fler och fler proppades i vagnen; ju fler ressenär som steg in desto kraftigare trycktes jag mot dörren. Det var kvävande och jag tyckte situationen var för jävligt, men jag kände också något liksom hemkänsla.

På stationen Meidaimae, som jag skulle stiga av, öppnades dörren i min sida och jag släpptes ifrån vagnen. När jag vände om var tåget fortfarande fullploppat. Man säger att det är som slagsfält på pendeltåg i Tokyo och det är sant.

För min kompis skull skulle jag ta foto av stationspersonaler som proppade ressenärer in i vagnarna, men jag hann inte det. Synd:$

Det är ganska många som är tagen av gamla fina grejer. I alla fall i Japan. Går man i loppmarknad så ser man tjejer som skriker Kawaiiii! (betyder ungefär "gullig") med skräp i handen. Så är loppisar verkligen berömd här.

Gamla fina grejer betyder förresten inte de begagnade. Man säger t ex gasriskokare är finare än moderna elektriska autoriskokare (och gas är egentligen godare). Analogklocka är snyggare än digitalklocka men digitalklocka i 80-talets formgivning är undantag. Och varför väljer man inte en moped med trampor hellre än en modern skoter. Jo, man får väl köpa PIAGGIO. Inte YAMAHA. Inte HONDA heller. Det är ciao och bravo som är toppen. Och jag köpte bravo.

Det var någon som sa att det är bara smågli som vill ha moped. Men här är Japan. För att köra moped måste man tenteras för att få körkort. Och dess hastighetsgräns som är högst 30km/h kräver en mogen tålamod: man måste förlåta alla möjliga höghastighetsfordon såsom lastbilar, taxi och stadsbussar som går om mopeden på något trakasserande sätt. Barn klarar absolut inte detta stressande läge. Man kan alltså säga att det bara är de vuxna som kör moped. Alla mina mopedkompisar påstår likadant. Inte jag bara.

Livet med moped är verkligen kul. Men ändå hade jag funderat jämt hur jag kan göra mopedåkning mer nöjsam och så fick jag svaret äntligen. Alltså: man behöver musik. Det var en lysande idé att köra med MP3-spelare och hörluror, fast jag stoppades av omgivningarna.

På tal om musik, grammofon är också fin. Jag tycker avspelning med grammofon låter mycket skönt. Det är också teolistiskt möjligt att lyssna på LP-skivor när man kör moped eftersom idag finns det bärbar LP-spelare fast jag har aldrig testat.

I alla fall är det inte någon grej att rekommendera.